Så långt norrut det går

Semestern är slut, knappt innan den hann börja. Två veckor är antagligen lite kort. Men med två veckor tagna i Maj, och tid att spara för att åka skidor i vinter så finns det inte så mycket semester kvar.

Micke hade ordnat årets sommarsemster.

Nordnorge. Så mycket Nordnorge det går faktiskt. Så måndag morgon, den 21 Juli, packade vi ihop oss i bilen, lämnade det 25 gradiga Göteborg för att ta oss till Oslo. Därifrån ett flyg till Tromsö och sen vidare till Kirkenes.

Tromsö är ungefär 2 000 kilometer rakt norrut och Kirkenes är ytterligare 800 kilometer österut. Skulle man ta sig samma sträcka rakt söderut, skulle man hamna på Italiens sydspets. Jag har mätt.

Norge då. Intrycken är blandade.

Tromsö är fint. Relativt stor stad. Museer, caféer, restauranger finns det rätt mycket av, om man inte skulle vara intresserad av det de flesta kommer dit för, nämligen bergen, havet, vandringar, skidor och fiske. Bergen är höga och spetsiga, med snötäckta toppar och branta sidor. Mycket möjligheter för vandringar, skidåkning och andra nöjen. Och i havet finns fisk. Vi täckte in både en del vandringar och en del fiske. Och en hel del kultur i form av museer, sänkta krigsskepp och andra monument från andra världskriget. Simone imponerade med att ta sig för egen maskin upp för en topp och tillbaka igen. Nästan fem kilometer. Och trots att hon inte gillade flytväst tyckte hon fisket var kul. Vi bodde hemma hos Christoffer, vilket betydde mycket god mat, slappa kvällar och välplanerade dagar. Mycket bra vecka spenderades i Tromsö.

Nästa del av resan var Kirkenes. För att hälsa på Mickes studiekompisar. Kirkenes är på samma lattitud som Tromsö, vid gränsen till Ryssland och Finland, men naturen är helt annorlunda. Bergen är inte spetsiga och höga utan låga, rullande täckta av ljung och lågväxande buskar. Knappt några träd någonstans. Stan består av en gata där alla vägskyltar är både på Norska och Ryska. Naturen och havet är mycket vackert, men staden, gruvan och atmosfären har lite av öststadshopplöshet över sig. Trots att solen inte går ner. Kristoffer och Ylva, Mickes studiekompisar har två barn. En i Simones ålder, till hennes stora glädje, och en bebis. Resultatet var konstant kaos och jag var tröttare när vi åkte därifrån än efter en lång jobbvecka. Men på det stora hela var det ändå en mycket spännande resa.

Vädret var shiny, även så långt norrut, och glassar fanns det gott om.

Vi försökte få Simone intresserad av konst. Det gick relativt bra

Även om hon var mer intresserad av att skapa själv

Vi tog en linbana en liten bit upp för att starta en vandring. Tromsö och fastlandet

Simone gick alldeles själv. Både hela vägen upp och hela vägen ner

Kasta snöbollar var kul

Kirkenes fanns inte så mycket att roa sig med. Men en rutchkana går alltid hem

Vi fiskade kungskrabba och havet var alldeles stilla

Över tio krabbor blev det. Vi åt dem i två dagar. Sådär goda tycker jag

Simone poserar framför Norges äldsta fjäll

Självklarat åker man till Nordnorge för sandsträndernas skull. Även om Barents hav kanske inte är det mest badvänliga

Hindrade inte dessa små människor att blöta ner sig

Och vissa andra att bada

Gruvan, som är Kirkenes största (enda?) arbetsgivare gör stora ärr i landskapet

Men maskinerna är rätt häftiga

I Kirkenes ser man Ryssarna som befriarna (från Tyskarna) och många gamla byggnader är sparade från dessa dagar.

Tillbaka till Tromsö igen. Jag måste säga att jag gillade den miljön betydligt bättre.

Röda stugor, höga berg och hav. Vad finns det att inte gilla

Vi hittade en strand full med snäckor. Plockade händerna fulla i säkert en timme

Fiskeutflyktmacka

Och en fin bro

Kort besök i Warwick

Jag spenderade två dagar i Warwick i England för lite jobb. En bra resa. Kort flygning, lätt att förstå vad alla säger och mycket mycket fint. Jag har inte insett hur väldigt fint det är där. Antagligen hade jag tur med vädret. För det var shiny och fint. Men jag känner ändå, semester i Skottland skulle inte kännas helt främmande. Det enda, som vanligt, jag känner att jag borde kunna prata mer om fotboll. I och med att den första kommentaren jag får. Från taxichaffören på väg från flygplatsen var "the lady is not so interested in soccer I presume?"

Stratford upon Avon

Åka kanalbåt är ett strot nöje

Warwick, med borgen i bakgrunden

Blandat svammel

känns verkligen som en rätt så djup bloggsvacka för tillfället. Stagnation. Jag vet inte om jag inte tänker några tankar, eller om jag inte orkar skriva ner dem, eller om det här bara är fel medium. Jag har funderat på att lägga ner. Men samtidigt skulle det kännas oerhört tråkigt. Jag har aldrig i mitt liv skrivit dagbok regelbundet. Och den här bloggen har jag hållit på med i fler år nu. Relativt regelbundet. Så jag vill ju fortsätta. Jag går tillbaka och tittar ibland, och minns saker jag har gjort och tänkt som jag aldrig skulle minnas annars. Så jag vill inte vara utan det heller. En tanke har varit att låsa bloggen, så jag kan skriva mer privat. Men då missar jag kontakten med de fåtal läsare jag har, som jag ändå uppskattar mycket. Oavsett. Jag är inte redo att lägga ner. Vill fortsätta skriva lite till. Får väl helt enkelt acceptera tillfällig skrivstiltje.

Och för övrigt, på ett helt annat tema. Jag verkligen ÄLSKAR vår nya lägenhet. Tystnaden på natten. Bara en sån sak att man inte behöver låtsats att man är på charter på grund av fylleskrål utanför fönstret. Balkongen. Att kunna öppna upp och gå ut. Luften, rymden som kommer in. Vilken frihetskänsla det ger. Hur jag känner nu hur instängt vi hade förut. Det gröna området, Delsjön, trevliga grannar. Allt är helt grymt bra.

Och det att vi har sålt och kunnat släppa den gamla lättade verkligen upp en tyngd som jag inte visste att jag bar på.

Är för tillfället i Warwick, på jobb, tyvärr utan kamera. Men med en känsla att "varför har vi aldrig semestrat i England"

moving on

Juni har varit en upptagen månad kan man säga. Mycket har hänt, samtidigt som ingenting har hunnit bli dokumenterat. Därav avsaknad av några som helst inlägg eller bilder. Vi har varit för stressade och upptagna för att fota ens. Och då är det illa. Men nu blir det nog ändring.


Vi kom ju hem från Kanada lördagen den sjunde. Söndagen den åttonde hade vi visning. Så den helgen gick enbart åt att städa. No luck med visningen dock.
Veckan efter åkte Micke till Stockholm och vi hade ännu en visning. No luck här heller.
Helgen 14 och 15 bestämde vi oss ändå att flytta och hyra ut lägenheten. Vi började bli hjärtligt trötta på det hela.
Så på söndagen samlades det ihop ett helt gäng med folk och bar våra grejer. Och vi spenderade första natten i den nya lägenheten. Mycket bra känsla!
Veckan efter gick mest åt att packa upp kartonger och hänga upp kläder. Vi har haft majoriteten av våra kläder nedpackade i kartonger de senaste månaderna. Så det var ett kärt återseende.
På fredag firade vi midsommar på Grimmered. Tyvärr inga föräldrar med denna gången. Men lika god mat som alltid och väldigt trevligt. Även om iallafall jag var rätt så trött redan innan. Så det blev inte så mycket festande eller sen kväll.
På måndag den 23 hade vi ännu än visning.
Och på tisdagen den 24 FICK VI ÄNTLIGEN SÅLT LÄGENHETEN.
Efter tre månader på Hemet, otaliga visningar, otaliga städningar, stress, irritation och onödig oro. Nu kan vi äntligen lägga vår första lägenhet bakom oss och gå vidare till nytt. Så trots att vi inte riktigt fick det priset vi ville, och vi hade kanske fått mer pengar om vi väntat till hösten så känns det väldigt skönt att vända det här bladet.

På fredag den 4 Juli skriver vi kontrakt och sen är det dags att titta framåt.

Sammi gjorde en midsommarkrans till Simone och hon undrade varför hon inte kunde få en sådan varje dag.

Min smurf

Simone filosoferar när hon kramas

JA TYCKEJ DET ÄJ LITE TJÅKIGT
NÄJ VI KJAMAS SÅ TITTAJ DU ÅT ENA HÅLLET OCH JA ÅT ANDJA
KAN MAN INTE TITTA PÅ VAJANDJA OCH KJAMA SAMTIDIG?

Del 3; Eastern Townships and chocolate

Efter två dagar i utkanten av vildmarken styrde vi kosan tillbaka mot civilisationen, eller Quebec City. Med visst beklagande faktiskt. Iallafall jag var sugen på att utforska vidare mot kusten. Men landet är enormt och tiden inte tillräcklig.

Vi valde att köra en annan väg tillbaka, en omväg, för att hinna se lite mer. Så istället för att köra rakt sydväst körde vi nordväst istället längs med norra stranden av Saguenay fjorden. Vi följde fjorden tills den blev en flod, med några pauser för att titta på utsikten. Mycket vackert. Men efter ett tag tröttnar man. Eller jag. Höga berg, skog, fjord, mer fjord, mer skog. Ingen bebyggelse. Vi åt en otippad lyxlunch med fantastisk utsikt på ett ställe 7 km rätt in i skogen på en grusväg lite norr om Sainte-Rose-du-Nord. Och efter det korsade vi floden och körde sydväst med Quebec City som mål.

Vi spenderade en natt i Quebec. Lite slappning, varsin joggingtur, picknick på hotellrummet och en efterlängtad dusch med bra vattentryck. Och äntligen lite värme. Närmare havet har det varit dunjackekallt.

Efter lite dividerande bestämde vi oss att skippa ett besök i Montreal och istället ta en semester från semestern i Eastern Townships. Guideboken utlovade böljande kullar, vingårdar, mapel syrup och honung och söta små byar. Vi valde en by som berskrevs som "the cutest of the cute". North Hatley vid stranden av Lac Massawippi.

Det visade sig vara ett fantastiskt bra val. Vi bodde på en supertrevlig Auberge som ägdes av ett par som även specialiserade sig på att göra choklad. Vi åkte runt bland dem mjuka kullarna, gick i antikaffärer, åt god mat och slappade. Varsin grymt jobbig springtur hanns också med.

Så efter två vilsamma nätter var vi rätt redo och laddade för flygresan hem.

Det har varit en grymt bra vistelse med många roliga upplevelser. Både att träffa familj, gå på bröllop och utforska Kanada. Jag iallafall, kan lätt tänka mig åka tillbaka.

Och lite bilder för att avrunda:

Landskapet längst Saguenay var dramatiskt

I Quebec hängde vi lite på lekplatsen

Lac Massawippi

Vi lekte på piren

Åt resans bästa frukostar. Ja, det är choklad på skeden

Vi besökte ett kloster där vi köpte äppelcider, honung och ostar. Allt lokalproducerat av munkarna

Vi fick turas om att gå in i antikaffärer. På vissa ställen fick det bara plats en (smal) person

Det var mjuka kullar och stora fält. Här är utsikten under en springrunda

Och sen var det dags att flyga hemåt

Del 2; Quebec City österut. Och valar

Efter att ha lämnat av föräldrar i Montreal körde vi vidare mot Quebec City. Quebec City är den näst äldsta staden i Kanada, den grundades 1608 av fransmän, bredvid en redan existerande indianby. Man kan undra vad som hände med indianerna. Quebec är en fin stad. Och vi gick runt en del och spanade på det som finns att spana på. Men en dag räcker gott och väl för att se det mesta.

Så dagen efter packade vi ihop oss och åkte på utflykt till Mont St-Anne för att vandra lite och titta på vattenfall. Mycket fint. Skog, berg och vattenfall. Vad mer kan man begära. Förutom det att vi fick bära Simone mest hela vägen eftersom hon var SÅ TJÖTT I MINA SMÅ BEN

Efter två dagar i Quebec åkte vi ungefär 250 kilometer nordöst längst med Fleuve Saint Laurent, som är en flod, men ser ut som ett hav, till Tadussac, eller snarare Baie Saint-Chatarine, som är en ännu mindre by utanför den lilla byn Tadussac. I Tadussac så tittar man på valar. Och det var det vi gjorde. Vitvalar och vikvalar var de vi såg. Jag hade hoppats på knölval, men tyvärr gömde de sig i djupet.

Så fort man kommer utanför Quebec city försvinner detta med att Canada är tvåspråkigt. Folk pratar franska. Bara. De kan inte ens engelska. Vilket känns lite förvånade tänkte jag. Men bra för oss som fick öva på vår franska. Och det gick bättre och bättre att göra sig förstådd alleftersom dagarna gick.

Landskapet ser ut lite som i Norge, vatten, höga berg, vattenfall. Mycket fint. Och öde. Byarna är små och typiskt amerikanska. En väg, och så hus på båda sidorna om vägen. Och sen slut. Men människorna är vänliga, relaxade och välkomnande och känns mer rättframma och äkta än i till exempel USA. Och nationalrätten är pommes frites till Simones stora glädje.
Men kaffet är förfärligt. FÖRFÄRLIGT I tell you.  

Lite bilder för att sammanfatta. Och sen är det bara del tre kvar.

Vi vandrade runt i Quebec en hel dag. Tyvärr regnade det nästan hela tiden. Här pausar vi i ett chokladmuseum. Varm choklad och chokladglass

I varje liten byhåla finns det en enorm kyrka. Den totala befolkningen i byn kan nog inte ens fylla de första bänkraderna. Här är en by som heter Beupré



Vi gjorde en fyra kilometer vandring för att titta på vattenfall

 

Det var stort, men smalt

  

Micke var ockå med



Framme i Baie-Saint-Catharine visade det sig vara såhär fint.

Vi spanade på solnedgången

och efter valar. Det var lite kallt på båten. Inte sommarväder alls.

Men vi såg valar!!!!