Just det, jag klippte mig lite också

bara text

Arghhh. Hur är det möjligt att tiden flyger iväg såhär. Jag blir helt galen. Har massa små saker att skriva varje dag. Tänker att det är ointressant, eller att jag samlar ihop dem till ett längre inlägg. Och så blir det inte av för det blir för många dagar sammanfattning.
Måste ändra fokus lite och skriva mer för mig själv. I och med att jag använder bloggen mycket som dagbok när jag gör fotoböcker och liknade så är det ändå intressant att gå tillbaka och se vad som faktiskt hände. Även om det inte är så intressant att läsa om. Förutom för mig då så klart.
I för sig, sista veckan har inte hänt sådär fasligt mycket i och med att jag har varit hemma sjuk fram tills torsdag. Enda fördelen att det var så fint väder att jag satt och jobbade på balkongen.
Spik spenderade en natt på pensionat. Det kändes lite som att lämna ett motsträvigt barn på dagis.
Han stretade emot och ville inte gå iväg. Men tydligen hade det gått bra. Så precis som barn på dagis.
Simone hade också Jiu Jitsu avslutning. Hon ritade teckningar till tränarna och delade ut dem tillsammans med massa kramar och pussar. Hon fick nästa huvudtränaren att få tårar i ögonen av finhet. Hon är verkligen världens bästa barn. Helt opartiskt.
På fredagen visade sig att Ewa hade biljetter till Foo Fighters. Spontanlämnade Simone till Anna (som erbjöd sig faktiskt). Och sen var det bara att byta om och träffa upp Ewa och resten av gänget.
Några öl på Rockbaren och sen spelning.
Det var nog en av de mest speciella spelningar som jag har varit på. I och med att sångaren ramlade av scenen och bröt benet i andra låten. Gissar att de flesta trodde det var ett PR trick tills han kom tillbaka med benent i bandage och en läkare som försökte hålla det stilla medan han spelade som en tok. Sen kom han tillbaka med gips och kryckor. Blev en riktigt bra spelning.
Och det hade gått riktigt bra för Simone också. Hon träffade en ny kompis, var på stan, åt glass och tittade på film. Mycket nöjd och mycket trött.
Helgen gick mest i städandets tecken. På lördagen var Kristoffer på besök och vi hängde upp gardiner i alla kvarvarande rum. Och firade med en pizza, vitlöksbröd och efterrätt.
Och på söndagen hjälpte jag pappa köra grejer till ÅVC medan Micke och Simone var på kalas.
Och igår var jag äntligen och tränade för första gången på en vecka. Mycket skönt. Men helt slut på kvällen. Jag gick och lade mig och lämnade både Simoneläggning och hundpromenad till Micke.

nu är det inte bara veckor som bara passerar, nu är det månader

jag tänker inte ens nämna det faktum att det nästan gått sex månader på året redan, och jag har knappt börjat fundera på mina nyårsförhoppningar. Så, nu är det inte nämnt.
En annan sak jag inte gillar fundera på är att jag älskar vår lägenhet, men känner att jag knappt spenderar nån som helst tid i den. Det kan gå flera dagar innan jag ens sätter mig i soffan. I princip så har hunden tagit över soffan. Och då sätter jag mig i den ännu mer sällan eftersom den är hårig. Vilket känns lite synd. Eftersom jag verkligen gillade sitta i soffan, läsa, titta på min bokhylla, ta det lugnt. Nu känns det som jag spenderar all tid vid köksbordet, i sängen eller i hallen på väg mellan dessa rum. Det hade räckt med att ha en etta.

Och jag har även blivit sjuk. Jag kan inte klaga egentligen. För när jag tittar i mina dagböcker, så var det Augusti 2014 sista gången jag var sjuk. Nästan ett år sedan. Väldigt glad över det. Jag är kass på att vara sjuk. Ingen tålamod, gnällig och grinig, trött och sur och allmänt tråkig att vara med. Så jag hoppas att det går över fort.

Veckan har mest bestått av träning. Lite häng med Sanna och Brimse för att planera grejer för Ewas bröllop. Jag körde ett roligt boxpass på Crudo. Och ja, sen blev jag förkyld. Sen dess inget kul.

Vattenpaus på Jiu Jiutsun

Sen shoppade vi lite på Myrorna

Idag var det avslutning på förskolan. Med tipspromenad

Simone var en pirat

Jag kommer ihåg den första dagisavslutningen då alla var så små att de inte vågade gå ifrån föräldrarna. Nu satt de på egna filtar, inte alls intresserade av föräldrar.

outing

Micke var inte  hemma på förmiddagen. Och hunden måste såklart gå ut. Och jag tycker det är väldigt tråkigt att promenera i grannskapet. Känns bara som om man måste avverka någonting. Mycket trevligare att åka på utflykt. Så jag och Simone packade ihop oss, trots ihållande regnskurar, och åkte iväg till Gunnebo Slott. Jag har aldrig varit där. Men varit rätt så nyfiken. Och tänkte att det kommer inte finnas särskilt mycket folk på grund av det kassa vädret. Nästan inga människor, men mycket fint att se på. Simone konstaterade att hon var mycket nöjd. Speciellt efter att hon hade konsumerat kanelbullen.

Uppför

Det var väldigt blött

Men Simone hade roligt ändå

Speciellt när hon fick avsluta med en bulle

tomorrow, you're always a day away

Att skjuta upp saker. Prokrastinera, från latinets pro crastino, tillhörande morgondagen.
Något vi alla gör hela tiden av varierande orsaker. Tror till och med det finns ett talesätt, jag vet inte om det är skämtsamt eller inte som låter "skjut inte upp det du kan göra i övermorgon till imorgon" eller nåt liknande. Parodi på det där vanliga "skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag"

Jag tror att vi alla är lite kortsiktiga i sättet vi tänker på. Är något jobbigt idag vill vi inte göra det.
Även om vi vet att det blir mycket jobbigare ju längre vi väntar på det. Folk tenderar vilja ha en mindre summa pengar nu jämfört med en större summa om ett par månader. Instant gratification.
Det är kanske inte alltid fel att skjuta upp saker. Ibland kan det vara bra att prioritera bort något till förmån för något annat som man hellre vill göra.
Iallafall. Det kan vara bra att tänka. Är det här något jag kommer ångra om jag inte gör nu? Är svaret ja, så är det kanske lika bra att gör det direkt. Kommer jag ångra det sen? Som till exempel så är jag rätt säker på att jag kommer ångra i framtiden om jag struntar i att borsta tänderna idag. Så då kan jag acceptera känslan av att jag inte har lust eller ork. Och göra det ändå. Lättare att skriva än att göra. Såklart, som med alla dessa saker.
Sen så tror jag att saker är dömda att misslyckas om och om igen om man inte känner en personlig motivation och ett eget åtagande. Om vissa saker inte spelar nån som helst roll för mig. Så kommer jag inte gör dem.


Eller så skräms man av storleken av åtaganden, och tänker inte på att bara göra en liten del i taget. Läste om ett bra exempel om snöskottning. Om man gick ut och skottade bara den nyfallna snön varje dag så tog det kanske en kvart dagligen. Väntade man tills allt hade fallit klart så tog det flera timmar en vecka senare.
Samt också att ta bort den moraliska aspekten. Jag är inte en sämre person om jag inte äter/tränar/städar. Man är inte mer eller mindre bra människa. Man har bara olika saker som är viktiga för en själv.
Det gäller att hålla sig till det.
Och nej, jag har ingenting egentligen att komma fram till. Bara en tanke på hur lätt det är att göra saker senare.

Back again

Hemma nu. Sedan mer än en vecka. Om de två veckorna i England gick i lagom lunkande takt så flög den senaste veckan hemma med överljudsfart. Trots det. Väldigt skönt att vara hemma igen.

Tänkte däremot slänga upp några bilder från veckorna i Warwick och några timmar i London. I och med att min dator inte funkade med bilder kommer det nu istället.

Bara så jag inte glömmer hur det var.

Warwick var övveraskande grönt för att vara en gammal medeltida sten stad. Fylld av gömda passager och slingriga vägar .

Blommor täckte många husfasader

Och jag har förstått att trädgårdar är en stor grej för engelsmän

London är fantastiskt på alla sätt och vis

Uråldrigt och massivt

Blandat med nybygge

Folk, båtar och liv överallt

Så mycket att jag var tvungen att varva ner med lite te då och då.

I Warwick gjorde jag till slut ett besök på slottet.

Det var det väl värt. Spenderade säkert över tre timmar på att gå omkring och klappa gamla stenar.

dags för uniform?

Jag har upptäckt att jag egentligen har packat lite för mycket kläder för två veckors jobb. Jag tenderar att alterera mellan ett par svarta kostymbyxor och ett par chinos. Och olika t-shirtar. Tar ungefär tre minuter att klä sig på morgonen. Och det är oväntat befriande och skönt.
Speciellt när jag tänker på hur jag hemma står framför min överfyllda garderob, sliter mitt hår och verkligen tänker på att jag har ingenting att sätta på mig.
Samtidigt måste jag fundera på ifall de här kläderna är passande, vilket intryck kommer jag göra, kommer folk ta mig seriöst på möten.
Killar har det så mycket lättare. En kostym, lätt att variera med olika skjortor eller accesoarer. Och de blir alltid betraktade seriöst, samt att det även blir en typ av igenkänning eller signatur.
Det finns även en intressant artikel om varför framgångsrika personer (läs män) har samma outfit på sig varje dag. Läs här: Why Successful Men Wear the Same Thing Every Day
Iallafall. Något att fundera på.
Dock älskar jag kläder och att klä mig i roliga och snygga saker. Men kanske på morgonen på väg till jobbet inte är rätt ställe att fundera på att uttrycka sin kreativitet.