Islossning

Isen har släppt på kanalen och flyter i stora sjok ut i havet allt droppar och stora plöar har bildats runt varje dagvattenbrunn. Förhoppningsvis håller plusgraderna i sig, och vintern tar slut. Jag längtar efter torr gruskorning asfalt, efter att kunna gå ut i converse och skinnjacka, lukten av gräs, ljudet av fåglar och alla andra klichéer som har med våren att göra. Just nu är det mest grått.
Fredag på jobbet efter fikat är det tommaste som finns. Alla packar ihop, planerar helgens festande, umgänge, kompisar, pojkvänner, dejter. Jag är mest trött. Ska åka hem. Kanske köpa tidningar. Å andra sidan kanske inte för snygga kläder gör mig mest deprimerad. Jag kommer nog mest äta chokald och vänta på micke.

dela lika

Eftersom flera tydliga tecken pekar på att den här graviditeten faktiskt äntligen lider mot sitt slut tänkte jag att det kunde vara på sin plats att fundera lite på mitt och Mickes försök att dela så lika som möjligt på tiden som gått.

Just graviditeten är av naturliga skäl svår att dela på, eftersom den så påtagligt fysiskt påverkar mig mer. Vår lösning på det var att lägga allt ansvar, utöver att bli tjock på Micke. Han har skött all kontakt med MVC, deltar (oftast utan mig vilket inte riktigt var meningen) i föräldrakurser, fixar saker med försäkringskassan samt vet vad jag får och inte får äta. Undrar jag något graviditetsrelaterat frågade jag Micke i stället för att ta reda på själv.

Det har fungerat väldigt bra så gott som hela tiden. Jag har inte haft något att göra med försäkringskassan, Micke har bokat och deltagit i alla MVC besök, faktiskt mer än jag har kunnat på grund av för mycket på jobbet. Och han är den som har styrt upp barnvagnen. Vi har lånat/köpt en hel del böcker om graviditet och föräldraskap som vi båda har läst. Där är det ett visst avsteg eftersom det är jag som nästan alltid har varit initiativtagaren till att skaffa boken samt att jag i de flesta fall har läst ut boken långt före Micke. Men böckerna har ändå använts som diskussionsunderlag så det räknas nog som OK. Ett annat avsteg är allt jag har tvingats att ge upp en hel del vardagssaker som inte påverkar Micke. Som att jag inte kan äta ostar eller dricka alkohol, jag kan inte träna det jag vill osv. Han har inte behövt ge upp och avhålla sig från saker på samma sätt. Däremot får han stå ut med mitt klagande över att jag vill ha min kropp tillbaka. Så helt rättvist är det inte i just det fallet. Ett sätt hade varit att möjligtvis Micke fick sympatiavstå av alkohol och blodiga biffar. Men det slog mig faktiskt inte att föreslå det och han erbjöd sig inte.

Som experiment betraktat blir slutsatsen ändå att det går väldigt bra att dela lika på en graviditet med vår uppdelning, men att det kräver engagemang, vilja och medvetande från båda. Och jag tror att resultaten är positivt och att vi båda känner oss lika engagerade och inte har fallit den klassiska fällan att den kommande pappan känner sig utanför hela processen.

Nu är vi inte helt i mål ännu. Men vi ämnar fortsätta som påbörjat.

igår

Mina föräldrar och syster samt Mickes pappa och bror kom över. Micke hade fixat semlor och ewa hade fixat en fantastiskt god tårta. Triple Chock. Det säger allt. Jag kan bara tillägga att vi snackar tre olika sorters choklad på choklad täckt av ännu mer choklad. Oh yeah!
Tyvärr glömde jag fota tårtan.
Och resten av kvällen också för den delen.
Men här är semlorna iallfall

Jag fick jättefina blommor, och massa presenter som jag hade glömt att jag ens önskade mig. Vi satt och pratade länge och skrattade mycket. Så istället för att bli tröttare och tröttare på kvällen blev jag bara piggare.
Så efter att alla hade gått vid tiotiden gick vi ut på en promenad runt kvarteret. Jag har inte rört mig på över två veckor på grund av alldeles för mycket att göra på jobbet så det var väldigt skönt att gå lite. Och det snöade massor så det var väldigt fluffigt och fint.
även om det var lite kyligt

eklandagatan helt täckt av snö

och Micke fotograferade många snötäckta saker

time for gnäll

Nu har jag varit gravid i evigheter känns det som. Så jag borde vänja mig, iallfall lite. Istället så tröttnar jag på det hela mer och mer. För att:

* Jag kan inte träna något som är roligt
* En större viktuppgång har spritt sig på min kropp. Trots att jag inte äter (mycket) mer eller onyttigare än vanligt
* Jag får inte dricka alkohol eller äta ostar
* Andra tar på min mage utan att fråga
* Andra har åsikter om vad jag får och inte får äta och om jag borde lyssna på de råden eller inte
* Jag kan inte ha mina vanliga kläder och de flesta gravidkläder är fula eller dyra eller både och
* Jag får inte bära tungt
* Jag kan inte springa eller ta längre promenader
* Jag trakasseras med frågor om jag vet barnets kön
* Det finns massa människor som ”vet” hur det är, hur jag mår och vad jag borde göra. De har nästan alltid fel.

…och då har jag ändå förskonats från de riktiga graviditetsåkommorna som illamående, foglossningar, ryggont och annat ont, eller konstiga cravings.

söndag i februari

upptäckte att jag hade glömt mössan när det var för sent. Öronen blev rätt kalla

såå mycket som ser gott ut. Fast valet var enkelt. Kladdkaka med hallon

kalla ljusstakar

skyltstolpe med kläder på

Indinsk gryta in the makeing. Massor av kryddor

chokladmuffin som fick följa med hem

Årets första semla

Desperat trötthet kräver desperata åtgärder

och jag åt upp allting på under en kvart. Men jag blev pigg som en
lärka.