Note to self

Att använda bebisen som väckarklocka när man ska till jobbet funkar inte.

Men på helgen.
En helt annan femma.

Lätt att säga

När man i över en timme inte lyckats söva en hysteriskt skrikande bebis. När gråten tränger genom märg och ben och väggar. Och sen bebisen ligger och snyftar i sömnen så det skär i hjärtat. Då kan man tycka att alla de som kommer med så kallade välmenande råd om att "det är bara att anpassa sig till situationen" "vad du har blivit tråkig sen ni fick barn" "våra kompisar hittar minsann på saker hela tiden" kan dra något gammalt över sig.

Jag vill inte anpassa mig till situationen. Jag vill bara få sova mer än fyra timmar i sträck. Och ha en bebis som inte snyftar av ledsnad i sömnen. 

Hur tänkte jag här

Precis kommit tillbaka från årets första joggingtur, eller snarare en första joggingtur på över ett år. Plötsligt känns min anmälan till Göteborgsvarvet inte helt genomtänkt.

jakten på en vardag

vi har seriösa problem med att få ihop vardagen på ett bra sätt. Vilket är lite oroväckande eftersom just nu är ju faktiskt den ena av oss hemma heltid. När båda är tillbaka och jobbar som vanligt så kommer det nog bli betydligt svårare. Förutom standardproblemet om hur man ska få tiden att räcka till (som vi för övrigt hade pre-bebis också) så finns det en hel räcka med andra grejer som stör. Utan inbördes ordning

• vi misslyckas konstant med att veckohandla. Resultatet är ett allt för stort antal pizzor, färdigpastor och mackor vid fel tillfällen. Inhandlade i den dyraste mataffären i kvarteret. Till oss då. Sim får of course lyxigt hemlagad mat sex gånger om dagen.
• förlängning av ovanstående misslyckande är bristen på lagad mat i hushållet. Resultatet, se ovan. Eller hunger.
• vi misslyckas att städa lägenheten på utsatt dag. Resultatet, förutom ett växande antal av allt mer aggressiva dammråttor, är en grinig anna och en smutsig bebis.
• totalt misslyckande i att fixa färdigt grejer i lägenheten. Typ Sims rum, vårat sovrum, köket, hallen, badrummet. Hmmm. I princip alla rum har nån form av plan som vi har tänkt att vi ska göra. Nån gång. Nån annan gång...
• "egentid" eller "tillsammans utan bebis tid" Eftersom vi hela tiden känner att allting ovan borde göras först, så blir egentiden eller tillsammanstiden aldrig av.

Sen har jag ett gäng personliga vardagsmisslyckanden:

 

• träning
• träning
• träning
• jag vill så gärna träna. Jag går och tränar på morgonen och är en total zombie resten av dagen. Jag går och tränar på kvällen och får dåligt samvete över att jag misslyckas med att träffa min bebis, umgås med min man och fylla alla andra traditionella roller.

Men nu har vi hittat en lösning. Ett sätt som helt magiskt kommer lösa alla våra problem.

 

Vi ska...

 

"trumvirvel"

 

köpa en kalender. En ful väggkalender som man hänger på väl synlig plats i köket och i vilken vi ska skriva upp allting som ska göras och när det ska göras.

Sen ska vi bara följa det.

 

Men det är en helt annan femma.

 

 

 

Inga problem alls

min första VAB eller kanske VAV

micke har blivit sjuk och jag ägnar mig åt vård av vårdnadshavare. Eller kanske inte riktigt vård, eftersom jag åkte från jobbet i måndags, packade ihop Sim och rymde till mina föräldrar. Men med tanke att Micke verkar ha vinterkräksjukan så kändes det som att hålla sig så långt borta från honom som möjligt var den bästa lösningen. Nu har det gått två nätter och nästan tre dagar och jag och Sim kommer packa ihop oss för att åka hem igen. Det har gått över förväntan bra, även om jag saknar Micke en hel del. Men fördelen är att jag känner mig lite avundsjuk på Mickes pappaledighet. Hon är ju en helt annan bebis nu än hon var när jag hade henne. Rolig och söt (visste jag redan), leker långa perioder själv på golvet (tyvärr fick jag passa på att jobba dessa perioder, men ändå, jag ser möjligheter), hon kan kommunicera på ett helt annat plan, även om ordförådet fortfarande är något begränsat (obefintligt) och man behöver inte amma var femte minut och är således inte fastkedjad vid Top Model. Jag kan helt enkelt rekommendera alla mammor att ta ut pappaledighet istället.

Andra fördelar med pappaledighet när jag ändå är inne på ämnet:
* Man har jobbat ett tag och börjat längta lite efter att vara hemma
* Man vet när ledigheten börjar
* Ledigheten börjar inte med värkar, vatten som går eller en jobbig förlossning
* Man har hunnit lära sig hur man tar hand om ett barn
* Man ammar inte
* Man har inte en förlossningstrasig kropp
* Man blir sedd lite som en jämställdhetshjälte och en Riktigt God Förälder

Sen så finns det en hel drös med mindre bra grejer (men dem lämnar jag till den pappalediga föräldern att kommunicera om)

Och mammaledighet var rätt nice också

oftast..

Första ord

De första orden vi märker att Sim verkligen förstår är puss och tack.

Jag hoppas det betyder att vi har ett kärleksfullt och artigt hushåll. Inte att vi tackar varandra för pussar.

mormor

jag tycker så mycket om att lyssna på när mormor pratar
hon berättar så fint ur sin barndom
så fina historier
och hemska historier
så glada
och tunga,
om kriget,
om sommarloven på landet
om hur de fiskade med händerna ur bäcken, hur hennes mormor aldrig gick ut utan parasoll för att inte riskera att få fräknar
om hur man bakade stora stora bröd i stora vedeldade ugnar och hur det luktade och hur smöret smälte på den allra första mackan
om hur bäcken svämmade över och hon smög ut mitt i natten för att titta
om en hemlig balklänning som hon provade i smyg, om ett bord som gick sönder och hur det brottet doldes.
Om kören, som sjöng så vackert i kyrkan, fastän mässan var lång och bänkarna som man satt på hårda och obekväma
Om hur det var
när tyskarna kom
när man fick gå hemifrån
utan någonting
med kläderna som fanns på kroppen, barfota för det var en varm sommar
varmaste nånsin
utan att veta ifall man alls fick komma tillbaka
och att det blev kallt
så kallt med massor av snö
och man fortfarande bara hade de kläderna som man hade haft när man lämnat sitt hem
där för en evighet sedan mitt i sommaren
och inga skor för det var en varm sommar, varmaste nånsin
då när stridsvagnarna började åka på gatorna
Hur man levde, överlevde den tiden
hur allting blev normalt mitt i det onormala
hur en tonåring fortfarande är en tonåring fast det är krig.
Hon berättade om biobesök som var farliga och dumma men just då
hur rätt det kändes
Om hur man gick i skolan i hemlighet
maskerat som en fika med dukat bord och allt
Om cykelturer på sommaren
och promenader på vintern
och att livet var fint trots allt då och då
att det fanns vänner och pojkar och känslor även då
Hon berättar om en farbror som dog långt bort i ett lerigt dike
ett skott i nacken med taggtrådsbakbundna händer
Om hur man träffar kärleken och hur den tar slut och hur livet däremellan är så tungt tungt men också så fint
Det är ihopblandade historer, dimmiga personer, suddiga tidslinjer
men ögonblicken är så klara, så tydliga, att man nästan kan känna lukten
Och jag tycker det är så synd, att det inte kommer finnas kvar, att det inte finns dokumenterat, nedskrivet, fotograferat
Att det inte kommer bli ihågkommet
Så mycket liv, så mycket minnen
nästan nästan bortglömda