roliga saker barnet säger

Simone berättade om ett gäng fina julbockar som hon och Micke hade sett. Och att det skulle vara roligt att ha en. Vi diskuterade var den skulle stå.
Simone tyckte att på balkongen var en bra plats.
Jag tänkte att på balkongen är vi inte så mycket så det är bättre i trädgården eller i trappan.

MEN MAMMA, DEN KAN INTE STÅ I TJAPPAN, DEN KOMMEJ BAJJA SÅ MYCKET I DÄJ, SÅ DET ÄJ BÄTTJE ATT DEN STÅJ UTE.

Såklart.

vem lär vem egentligen

jag sitter framför datorn på morgonen och arbetar, i pyjamas.

Det fyraåriga barnet hemma går upp, klär på sig, borstar tänderna och kommer i till köket.

MEN ANNA (för jag är alltid anna när det är nåt uppläxande som gäller) NU MÅSTE DU FAKTISKT SKYNDA DIG. DU KOMMEJ FÖJSENT TILL JOBBET.

matinspiration come back to me

jag hade en period, en rätt så lång period till och med, då jag lagade massor med mat. Jag var intresserad av mat. Jag läste på mycket om råvaror, jordbruk, import/export av mat. Olika sätt att äta på. Matlagningen blev ett stort nöje. Jag inte bara lagade mat. Jag även bakade bröd, gjorde müsli, knäckebröd, kakor, allt möjligt. Det var roligt, jag åt bra, och matlagningen var ett sätt att slappna av på.

För tillfället har jag verkligen kommit ifrån det. Lusten att laga mat, kolla upp recept och ingredienser, handla och sätta ihop goda middagar har liksom försvunnit. Det är väldigt tråkigt. Inte bara för att jag saknar det lite. Men också för att vi som resultat äter sämre. Istället för lagade middagar så blir det tortellini eller spaghetti med ägg. Den varierade kosten jag satsade på förut är som bortblåst. Matlagningen har nästan blivit som ett måste och inte ett nöje.

Jag vill verkligen hitta ett sätt att komma tillbaka till nöjet En trigger till matlagninginspiration var när jag och Micke hade varannan vecka matansvar. Det gjorde att man inte behövde laga någon mat alls under en vecka, och sen hade fullt ansvar för all mat nästa. 

Vi började med det ett tag för ett par veckor sen. Men av nån anledning rann det ut i sanden.  

home alone

Micke och Simone har åkt till Bryssel. De ska vara borta tills Tisdag kväll. Just nu känns det som en evighet. Men jag gissar att tiden kommer åka förbi i ett blink.

Men jag är helt ovan vid att vara så sysslolös. Varje dag är det lek, jobb, mat, promenader och träning. Igår plötsligt. Ingen Simone och Micke. Inget att göra. Jag hade gett blod dagen innan, så ingen träning heller. Kvällen sträckte sig oändlig framför mig. Full med möjligheter... Det slutade med att jag lade mig i sängen och tittade på Tv-serier.

Det är lite pusslande med hunden och jobbet för tillfället. Speciellt när Micke inte är hemma. Spiken bör ju inte vara ensam mer än ett par tre timmar. Och i och med att det tar trettio minuter att köra till kontoret så blir det inte så mycket arbetstid på plats. Som tur är kan jag jobba hemma mycket. Och har en flexibel chef. Och bra hundvakter. Men lite pusslande.

Dock. De fåtal dagar nu i November och December som solen sken och jag var ute och promenerade med Spike innan jobbet kändes det fett värt det. Och ensam hemma fast ändå inte. Mycket bra också.

Projekt bokhylla går inte riktigt framåt som jag har tänkt. Om jag ska vara helt ärlig, det går inte framåt alls. Jag har fortfarande stora förhoppningar att vara färdig till julafton. Men jag börjar tvivla. Behöver egentligen typ ett ordentligt ryck. Men på nåt sätt så kommer massa annat i vägen. Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Ska försöka lite på egen hand i helgen.

Annars är vädret inte särskilt juligt, trots att alla hus i området försöker hårt med stjärnor, glitter, ljus och granar. Men idag regnar det.

Kvällspromenad till gräddhyllan igår kväll

last month. let's make it a good one

det är redan December. Svindlande snabbt och det blir 2015. Vi har ett helt gäng med projekt hemma som vi har tänkt ska bli klara innan jul. Har känts som det är evigheter dit. Men inte längre. Nu börjar jag tvivla. Men har fortfarande förhoppningen att bokhyllan ska bli klar. Och fönsterbrädorna med för den delen. Och så ska jag julpynta lite. Och... Ja. Ingen mer plats.

På Torsdag åker Simone och Micke till Bryssel och jag blir ensam kvar med Spiken. Kommer sakna dem massor och oroa mig säkert hela tiden. Jag är en mes.

I helgen fyllde pappa år. Vi åkte dit för middag. Mycket trevlig tillställning med god mat, trevligt sällskap och snälla hundar.

Simone är mycket förtjust i sin Ewa



Fin tårta



Pappa, fortfarande ung

Koncentrerad presentöppning

Pappa fick en resa

Simone älskar som vanligt tillställningar med mycket folk. Här förevisar hon ett egentillverkat bildgalleri

I can see the light

Äntligen skiner solen igen. Iallafall under några timmar idag. Hade egentligen tänkt att vara på kontoret klockan tolv. Men med tanke på vädret så sköt jag upp det hela lite och valde att gå på långpromenad i skogen istället. Jobbar mycket hellre när det är mörkt som en sopsäck ute än när solen skiner. Strålande fin dag. Och jag hade verkligen inte lust att vända tillbaka hemåt.

Hopp över stock och sten. Eller stam i det här fallet

Kluriga träd

Spiken fick syn på en kajak och började yla

Och sen sittstrejkade han när han insåg att vi var på väg till bilen

Innan den här trevliga promenaden var jag på BVC med Simone. Jag vill att hon ska göra ett allergitest för att utesluta att den evinnerliga snuvan hon har inte i själva verket är hundallergi.
Testet är ett blodprov. Som man tar i armvecket. Det gick väl sådär. Simone var jätteduktig i och för sig.  Trots en del gråt och vridande gick hon med på att ta blodprov. Men sedan lyckades inte sjuksköterskan ta något blod. Hon missade ådran första gången. Och andra gången. Sen tyckte Simone att det var nog.
TA BOJT DEN HÄJ NÅLEN FJÅN MIN AJM. NUUUUU. JA VILL GÅ HEJIFJÅN
Och sen började hon gråta och sparka och vrida sig som en ål. Som tur gick det över fort och hon valde klistermärke och berättade stolt på förskolan att hon har tagit blodprov. Tyvärr måste vi gå tillbaka och göra om det eftersom de inte lyckades få något blod till slut.

så lite gör sådan skillnad

jag åker buss emellanåt till kontoret. Har hittat en bra förbindelse och det tar "bara" 50 minuter. Men å andra sidan är bussen rätt tom och jag kan sitta och slappa och läsa. Så rätt nice.

Men ändå. På morgonen tenderar folk se rätt deppiga och trötta ut.

Dagens busschafför vid ett stopp på Backaplan:

-Kära resenärer, nu är vi på Backaplan. Jag önskar alla som är på väg till jobbet en riktigt trevlig dag.

Och man såg hur alla började sitta och småle lite för sig själva. Sträckte lite på sig och se lite lite mindre morgondeppiga ut.

Det gjorde mig glad iallafall.

Så jag tänkte att jag kan önska honom det samma.

Och jag brukar aldrig le åt främmande människor på stan. Eller önska dem en bra dag. But I did idag.
Och hela busschaffören typ lyste upp och vinkade glatt när han körde iväg.

Så jag tänker att det är något man kanske borde göra oftare.