roliga saker barnet säger

Simone berättade om ett gäng fina julbockar som hon och Micke hade sett. Och att det skulle vara roligt att ha en. Vi diskuterade var den skulle stå.
Simone tyckte att på balkongen var en bra plats.
Jag tänkte att på balkongen är vi inte så mycket så det är bättre i trädgården eller i trappan.

MEN MAMMA, DEN KAN INTE STÅ I TJAPPAN, DEN KOMMEJ BAJJA SÅ MYCKET I DÄJ, SÅ DET ÄJ BÄTTJE ATT DEN STÅJ UTE.

Såklart.

vem lär vem egentligen

jag sitter framför datorn på morgonen och arbetar, i pyjamas.

Det fyraåriga barnet hemma går upp, klär på sig, borstar tänderna och kommer i till köket.

MEN ANNA (för jag är alltid anna när det är nåt uppläxande som gäller) NU MÅSTE DU FAKTISKT SKYNDA DIG. DU KOMMEJ FÖJSENT TILL JOBBET.

matinspiration come back to me

jag hade en period, en rätt så lång period till och med, då jag lagade massor med mat. Jag var intresserad av mat. Jag läste på mycket om råvaror, jordbruk, import/export av mat. Olika sätt att äta på. Matlagningen blev ett stort nöje. Jag inte bara lagade mat. Jag även bakade bröd, gjorde müsli, knäckebröd, kakor, allt möjligt. Det var roligt, jag åt bra, och matlagningen var ett sätt att slappna av på.

För tillfället har jag verkligen kommit ifrån det. Lusten att laga mat, kolla upp recept och ingredienser, handla och sätta ihop goda middagar har liksom försvunnit. Det är väldigt tråkigt. Inte bara för att jag saknar det lite. Men också för att vi som resultat äter sämre. Istället för lagade middagar så blir det tortellini eller spaghetti med ägg. Den varierade kosten jag satsade på förut är som bortblåst. Matlagningen har nästan blivit som ett måste och inte ett nöje.

Jag vill verkligen hitta ett sätt att komma tillbaka till nöjet En trigger till matlagninginspiration var när jag och Micke hade varannan vecka matansvar. Det gjorde att man inte behövde laga någon mat alls under en vecka, och sen hade fullt ansvar för all mat nästa. 

Vi började med det ett tag för ett par veckor sen. Men av nån anledning rann det ut i sanden.  

home alone

Micke och Simone har åkt till Bryssel. De ska vara borta tills Tisdag kväll. Just nu känns det som en evighet. Men jag gissar att tiden kommer åka förbi i ett blink.

Men jag är helt ovan vid att vara så sysslolös. Varje dag är det lek, jobb, mat, promenader och träning. Igår plötsligt. Ingen Simone och Micke. Inget att göra. Jag hade gett blod dagen innan, så ingen träning heller. Kvällen sträckte sig oändlig framför mig. Full med möjligheter... Det slutade med att jag lade mig i sängen och tittade på Tv-serier.

Det är lite pusslande med hunden och jobbet för tillfället. Speciellt när Micke inte är hemma. Spiken bör ju inte vara ensam mer än ett par tre timmar. Och i och med att det tar trettio minuter att köra till kontoret så blir det inte så mycket arbetstid på plats. Som tur är kan jag jobba hemma mycket. Och har en flexibel chef. Och bra hundvakter. Men lite pusslande.

Dock. De fåtal dagar nu i November och December som solen sken och jag var ute och promenerade med Spike innan jobbet kändes det fett värt det. Och ensam hemma fast ändå inte. Mycket bra också.

Projekt bokhylla går inte riktigt framåt som jag har tänkt. Om jag ska vara helt ärlig, det går inte framåt alls. Jag har fortfarande stora förhoppningar att vara färdig till julafton. Men jag börjar tvivla. Behöver egentligen typ ett ordentligt ryck. Men på nåt sätt så kommer massa annat i vägen. Men jag har inte gett upp hoppet ännu. Ska försöka lite på egen hand i helgen.

Annars är vädret inte särskilt juligt, trots att alla hus i området försöker hårt med stjärnor, glitter, ljus och granar. Men idag regnar det.

Kvällspromenad till gräddhyllan igår kväll

last month. let's make it a good one

det är redan December. Svindlande snabbt och det blir 2015. Vi har ett helt gäng med projekt hemma som vi har tänkt ska bli klara innan jul. Har känts som det är evigheter dit. Men inte längre. Nu börjar jag tvivla. Men har fortfarande förhoppningen att bokhyllan ska bli klar. Och fönsterbrädorna med för den delen. Och så ska jag julpynta lite. Och... Ja. Ingen mer plats.

På Torsdag åker Simone och Micke till Bryssel och jag blir ensam kvar med Spiken. Kommer sakna dem massor och oroa mig säkert hela tiden. Jag är en mes.

I helgen fyllde pappa år. Vi åkte dit för middag. Mycket trevlig tillställning med god mat, trevligt sällskap och snälla hundar.

Simone är mycket förtjust i sin Ewa



Fin tårta



Pappa, fortfarande ung

Koncentrerad presentöppning

Pappa fick en resa

Simone älskar som vanligt tillställningar med mycket folk. Här förevisar hon ett egentillverkat bildgalleri

I can see the light

Äntligen skiner solen igen. Iallafall under några timmar idag. Hade egentligen tänkt att vara på kontoret klockan tolv. Men med tanke på vädret så sköt jag upp det hela lite och valde att gå på långpromenad i skogen istället. Jobbar mycket hellre när det är mörkt som en sopsäck ute än när solen skiner. Strålande fin dag. Och jag hade verkligen inte lust att vända tillbaka hemåt.

Hopp över stock och sten. Eller stam i det här fallet

Kluriga träd

Spiken fick syn på en kajak och började yla

Och sen sittstrejkade han när han insåg att vi var på väg till bilen

Innan den här trevliga promenaden var jag på BVC med Simone. Jag vill att hon ska göra ett allergitest för att utesluta att den evinnerliga snuvan hon har inte i själva verket är hundallergi.
Testet är ett blodprov. Som man tar i armvecket. Det gick väl sådär. Simone var jätteduktig i och för sig.  Trots en del gråt och vridande gick hon med på att ta blodprov. Men sedan lyckades inte sjuksköterskan ta något blod. Hon missade ådran första gången. Och andra gången. Sen tyckte Simone att det var nog.
TA BOJT DEN HÄJ NÅLEN FJÅN MIN AJM. NUUUUU. JA VILL GÅ HEJIFJÅN
Och sen började hon gråta och sparka och vrida sig som en ål. Som tur gick det över fort och hon valde klistermärke och berättade stolt på förskolan att hon har tagit blodprov. Tyvärr måste vi gå tillbaka och göra om det eftersom de inte lyckades få något blod till slut.

så lite gör sådan skillnad

jag åker buss emellanåt till kontoret. Har hittat en bra förbindelse och det tar "bara" 50 minuter. Men å andra sidan är bussen rätt tom och jag kan sitta och slappa och läsa. Så rätt nice.

Men ändå. På morgonen tenderar folk se rätt deppiga och trötta ut.

Dagens busschafför vid ett stopp på Backaplan:

-Kära resenärer, nu är vi på Backaplan. Jag önskar alla som är på väg till jobbet en riktigt trevlig dag.

Och man såg hur alla började sitta och småle lite för sig själva. Sträckte lite på sig och se lite lite mindre morgondeppiga ut.

Det gjorde mig glad iallafall.

Så jag tänkte att jag kan önska honom det samma.

Och jag brukar aldrig le åt främmande människor på stan. Eller önska dem en bra dag. But I did idag.
Och hela busschaffören typ lyste upp och vinkade glatt när han körde iväg.

Så jag tänker att det är något man kanske borde göra oftare.

det är inte bara mörkt. Det är mörkt, blött, kallt och deprimerande

MEN MAMMA, TITTA UUUT. JA HAJ INTE SETT SOLEN PÅ FLEJA ÅJ!! Utbrister Simone när jag väcker henne på morgonen.
Och hon har nästan rätt.
Jag tror jag läste någonstans att Göteborg har haft 48 solminuter MINUTER!! i November. Hur deprimerande är inte det.
Jag glömmer hur påverkad jag blir av vädret. Just nu känns det rätt så tungt. Mörkt mörkt mörkt och ingen ljusning i sikte. Inte nog med det, vi äger alldeles för få lampor. Så det är inte bara mörkt ute. Det är även mörkt inne.
Det var nog dagens klagan

hen betyder höna och fart betyder prutta

vet inte riktigt om mitt liv är mindre intressant för tillfället, så jag har ingenting att tänka på. Eller om jag bara inte har tid att skriva ner det jag mot förmodan tänker på. Eller om jag har så fullt upp att jag glömmer av alla tankar som förvirrar sig ner i min hjärna.

En sak iallafall, inte som jag tänker på särskilt mycket. Men som dyker upp i konversationer då och då.
Och det är användadet av pronomen hen.

Den diskussionen verkar göra folk oproportionerligt upprörda och dela upp dem i två läger. Ett läger som tycker det är ett bra ord som utvecklar, berikar och underlättar språket. Och ett läger som i princip hävdar att "hen betyder höna" och inte ska användas i svenkan (som om vi inte hara några andra engelsktklingade ord i språket)

Hursomhelst. Jag måste erkänna att jag ställer mig helt frågande till att människor blir så extremt provocerande av ett pronomen som inte direkt beskriver könstillhörighet.

För mig är det ett utmärkt ord.
Att använda till exempel i meningar som:
Jag ska gå till läkaren, får se vad hen säger.
Istället för att säga eller skriva:
Jag ska gå till läkaren, få se vad hon/han säger.
Snyggare, snabbare, smidigare. Tycker jag.

Så jag tänkte bara klargöra här.
Hen är ett könsneutralt pronomen. Som kan användas när könet på människan är oviktigt eller okänt. Det föreslogs redan 1966 i Sverige baserat på Finskans hän. För övrigt, i Finland finns bara hän. Inget han eller hon.

Vidare, användandet av ordet hen kommer inte göra att pojkar tappar sina snoppar och förvandlas till flickor. Det kommer inte gör att flickor misstas för pojkar.

Och jag betonar en gång till här:
Ordet hen försöker inte förvandla alla till samma kön.

Vilket för övrigt är ett argument som används rätt ofta och som driver mig till vansinne, då jag verkligen inte ser något som helst fysisk möjlighet att förvandla alla till samma kön med ett ord.
Eller så är det bara folk som gör sig dummare än de är. Eller så är de helt enkelt så dumma.

fotofunderingar

kamera versus telefon

Förr i tiden. Ja, bara för nåt år sedan eller så hade jag en rätt så kass telefon med en ännu kassare kamera. Det blev ett fåtal bilder tagna med telefonen. Lite sådär ibland. När jag hade glömt kameran hemma.

Istället, som sagt, hade jag med mig kameran överallt.
På promenaden, på festen, hem till föräldrar, på café, till jobbet och till alla andra ställen. Och jag använde kameran mest hela tiden.

Resultatet blev ett par hundra bilder per månad som dokumenterade allt som hände. Bilderna användes sedan här på bloggen och hamnade till slut i en årsfotobok.

Sen började jag med Instagram. Och fick en bättre kamera i telefonen. Resultatet är att den vanliga kameran följer med allt mer sällan. Jag tar ändå de flesta bilder med telefonen.

Och på ett sätt blir det lite lite bättre bilder rent kompositionsmässigt. Jag tänker Instagram och vill så klart göra en så bra bild som möjligt. Men å andra sidan blir det färre bilder. Jag har inte samma månadsvisa multitud av bilder dokumenterades alla vardagshändelser. Och alla bilder ligger kvar i telefonen istället för att användas till något.

Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. Bara en fundering över att fotobeteendet har förändrats sen Instagram och bättre telefonkamera.

Dock ska jag försöka sammanföra dessa två beteenden. Vill inte tappa fotograferandet med kameran helt och hållet.

it's raining cats and dogs (ett faktiskt uttryck jag har hört mina brittiska kollegor andvända) (trodde det bara användes i lärossyfte i skolan)

Oktober har gått in i November och det är nästan infernaliskt mörkt när man vaknar på morgonen. Mer ofta än inte så häller regnet ner och den svarta asfalten suger åt sig de små ljusresterna som försöker bryta igenom molnen. Inte helt uppmuntrande. Man får försöka muntra upp sig med andra nöjen istället.

I fredags så hade Simone fest på dagis. Hon har redan lärt sig vad Hallowen är. Att man ska vara läskig och äta godis. Inte den allahelgona jag kommer ihåg från när man var liten då det handlade om att tända ljus på kyrkogården.

Oavsett, på morgonen så ville hon klä sig i något läskigt och ha en läskig frisyr. Inte det lättaste. Men hon var väldigt nöjd med dödskalletröja och fladdermusöronfrisyr. När vi kom till förskolan såg jag att alla flickorna var klädda i rosa prinsessklänningar, tyll och andra gulligheter. Och ansiktsmålningen som de ägnade sig åt föreställde katter, kaniner, fräknar och dylikt. Jag var lite orolig att Simone skulle vara missnöjd med sin dödskalletröja och fladdermusöron. Hon gillar ju rosa och glitter en hel del. Men hon var väldigt nöjd och höll på traditionen. Istället för en gullig katt ville hon bli målad till en arg fladdermus.

Jag var mycket nöjd.

Vi hade egentligen inte tänkt fira särskilt mycket Hallowen senare på  fredagen. Både jag och Micke är rätt kassa på att uppehålla traditioner tråkigt nog. Vi måste bli bättre. Simone älskar dem, och det är ändå något som man kommer ihåg när man växer upp.

Men det blev lite firande ändå. Micke och Simone karvade ut ett pumpamonster och Ewa och Sammi dök upp med godis, häxhatt till Simone och serpentiner. Micke lagade mat och vi hade en väldigt trevlig kväll. Simone blev helt sockerkickad efter allt godis och väldigt nöjd med Hallowen. Hon var mycket besviken på att "bus eller godis" inte gällde dagen efter.

Och på temat "gulliga saker som Simone säger"

JAG ÅT GLASS IDAG. DEN VAR JÄTTEGOD!

Jaså, vad var det för glass då?

STJÖSSELGLASS. MYCKET GOD. DU KAN FÅ SLICKA PÅ GLASSPINNEN OM DU VILL

Ridå

reality check

har de senaste dagarna åkt buss till jobbet. Nästan första gången någonsin. Åker alltid bil. Alltid. Eller motorcykel. Eller vanlig cykel. Hursomhelst, aldrig buss.

Men upptäckte att det kanske är lite nyttigt emellanåt. Bara för att få lite verklighetskoppling.

Kontoret är ju en liten ankdamm. Människor med samma bakgrund, oavsett ifall de är från Sverige, Tyskland, USA eller Italien. Samma åsikter, more or less, samma utbildningar, samma värderingar, samma lönespann. Ankdamm som sagt.

På kollektivtrafiken, speciellt på Hisingen, ser man lite andra typer av samhällsskikt. Olika åldrar, religioner, nationaliteter, yrken. Välbärgade människor, vackra människor, fula människor, människor med portfölj och dator, människor med ölburk och luffarkläder. Allt blandat på en liten yta. Kanske inte så trevligt alla gånger.

Men ibland rätt så bra. Bara för att se att det finns annat än ens egen lilla skyddade zon.

lite allmänt sådär

jag som tyckte att jag skrev precis för ett par dagar sen. Men efter en snabb koll i arkiven var det i själva verket för nästan två veckor sen, i början på Oktober. Då sken solen fortfarande, det var nästan t-shirt väder och hösten visade sig från sin absolut finaste sida.

Nu, not so much längre. Det regnar varje dag. Stormar och blåser. Helt enkelt höst. Ja ja, så är det vare år.

 

På en helt annan sak. Jag och Simone och Spike förstås har gått på valpkurs tillsammans. Det har varit väldigt roligt och väldigt givande. Spike tycker det är superkul. Piper och försöker hoppa ut ur bilen när vi närmar oss parkeringen. Men största behållningen tycker jag nästan Simone har fått. Hon har varit med och tränat och lyssnat intresserat på instruktören. Hon är engagerad, tittar och tar till sig informationen. Tränar med Spike och tittar på de andra hundarna. Jag tror nästan hon lär sig lika mycket som hunden. Och växer i självförtroende samtidigt. Nu är valpkursen som vi har gått slut. Och jag tror att jag direkt ska anmäla oss till fortsättning. Både för hunden och för Simones skull.

 

Och för övrigt så saknar jag att springa. Jag har haft en väldigt bra springrutin hela året till Augusti ungefär. Sen blev jag förkyld ett tag. Reste bort. Mycket jobb. Annan träning. Och löpningen lades på hyllan. Och det har inte gjort så mycket. Jag har tränat dagligen ändå. Andra grejer. Men nu känner jag att jag saknar lite att komma ut i skogen. Springa på stigar. Andas djupt. Rensa huvudet på tankar. Rör på mig på ett annat sätt än det jag redan gör.

Måste göra lite plats i schemat.

självinsikt; absolut

Simone idag i bilen:
VET DU MAMMA, ALLA VUXNA TYCKEJ OM MEJ. DET HAJ JA FAKTISKT MÄJKT.
JA TJOJ ATT FJÖKNAJNA PÅ DAGIS TYCKEJ JA E BÄST AV ALLA.
Jaså, tror du det. Ja du är absolut bäst i världen för mig. Men fröknarna på dagis tycker nog om alla barn.
JA, KANSKE DET. MEN DE TYCKEJ ATT JA SJUNGEJ BÄST AV ALLA IALLAFALL.

jag funkar bäst utan tider att passa

jag tycker det är svårt att passa tider när det gäller enbart mig själv. Jag är ofta sen eller lite för tidsoptimistisk. När det gäller att få andra att passa tider, till exempel att skicka iväg Simone i tid till förskolan, är jag helt omöjlig.

Från att tycka att det är rätt så chill på morgonen. Simone sover så länge hon behöver. Vi äter frukost. Simone kanske vill läsa lite, då gör vi det. Går en promenad med hunden. Jag jobbar lite. Hon leker lite. Sen åker vi till dagis. Till att, eftersom hon har aktiviteter på morgonen, väcka henne, tjata om att hon ska äta frukost. Klä på sig snabbt och springa iväg till bilen. Jag blir oproportionerligt stressad, får ont i huvudet och magen samt känner mig rätt så värdelös.

Jag kan inte förstå hur jag ska palla det när hon börjar skolan.

På ett helt annat tema. Älskar ha hund. Bara den grejen. I vanliga fall hämtar jag på förskolan. Vi åker hem. Lagar mat. Tittar på film. Och sånt. Nu. Hund i baksätet. Ok. Vi åker ut till skogen. Och får se så här fint:

Mycket mycket bättre avslutning på dagen. Som vi kunde gjort förut också. Men liksom aldrig gjorde.

very social weekend

som vanligt hade vi inte allt för många planer när helgen närmade sig. Men när den var slut hade vi ändå lyckats fylla varje dag med trevligheter.

Det blir mer och mer höstligt för varje dag. Det är fortfarande fint, men regnar liter mer, och temperaturen varierar mellan femton grader och fem grader. Svårt att vad man ska sätta på sig.

I alla fall.

I fredags bestämdes en spontanträff hos Carolina och Roger. För att spana på deras hus, komma ikapp lite med prat och bara chilla lite. Det tog ungefär två minuter från det att vi kom in genom dörren till att Alice och Simone sprang iväg och lekte i Alice rum. Hur roligt som helst för dem. Simone har pratat en del om att hon har velat träffa Alice, och Alice verkar ha gjort samma sak. Nice att det äntligen blev av.

Så i vanliga fall hade vi bara kunnat chilla i soffan och prata. Men nu hade vi en brötig hund att se efter. Han brukar uppföra sig bra, men i fredags visade han sig inte från sin bästa sida tycker jag. Även om han inte förstörde någonting. Eller kissade inne. Men jag antar att det är en period att gå igenom. Som med en bebis. 

Vi käkade pizza, Simone åt en för första gången i sitt liv tror jag. I vanliga fall brukar hon hålla sig till kanterna bara. Men nu ville hon göra som Alice gjorde. Drack kaffe, åt glass och pratade. Trevligt och roligt även om de flesta var lite fredagströtta. Vi fick anstränga oss för att hålla Simone vaken i bilen. Spiken däckade direkt. 

På lördagen hade vi bestämd sedan länge att vi skulle äta middag hos Anna och Therese. Det var en middag redan planerad typ förra året som aldrig blev av. Men nu så. Vi bokade in i kalendern två månader i förväg och kom äntligen iväg.

Anna och Therese har också ett nytt hus. Sist vi såg det så var det kaos och kartonger och nu var det i ordning och mycket fint. Vi träffade upp lite tidigare med planen att laga middagen tillsammans. I och för sig hade de förberett det mesta innan vi kom. Men lite matlagning tillsammans blev det ändå. Rådjurssadel, potatisgratäng och kantarellsås. Samt en rabarberpaj. Till och med Simone åt allt. Grymt gott och vi var mätta som bollar efteråt. Mycket trevlig kväll där vi var något mindre trötta än dagen innan. Jag vet inte vad det är. Men fredag är alltid min tröttaste dag. Simone hade mycket roligt, trots att det inte fanns några barn att leka med (Anna funkade bra). Och Spiken uppförde sig något bättre. Även om han kissade inne ett par gånger.  

 På söndag gick jag och tränade på morgonen och sen åkte Micke iväg på en föreläsning om hälsa, mat, träning och grejer. Planen var middag på Grimmered på eftermiddagen.

Jag och Simone passade på att åka iväg till Delsjön en sväng innan. Jag trodde att det skulle vara relativt tomt eftersom det hade regnat en del. Men det var mycket folk, familjer, joggare och cyklister. En mycket trevlig promenad ändå. Vi lekte kurragömma med Spiken. Och både han och Simone var mycket duktiga. Sen tillbringade vi säkert trettio minuter med att plaska i vattnet från klipporna. Den enda som ramlade i denna gången var hunden. Det är fortfarande en mycket vacker höst.

Runt fem packade vi in hund och barn och åkte iväg till Grimmered för lite häng och hummer. Ewa och Sammi, jag, Micke, Simone och Spiken och föräldrar. Tyson kunde tyvärr inte hänga med eftersom han och Spik inte träffat varandra ännu. Men det blev ändå fullt hus.

Supertrevlig kväll med väldigt god mat. Roliga diskussioner och mycket skratt. Nämnde jag god mat.  Älskar hummer. Till och med Spiken tyckte om hummer. Simone däremot var lite skeptiskt.  

När vi kom hem var vi alla mer eller mindre mätta som bollar och somnade väldigt snabbt.  

probably it was overdue

jag har haft så många chilla bra dagar på sista tiden så det var väl dags för en mindre bra.
Kvällen, förkyld och snuvig.
Nattvandrar till Simone ett par gånger för hon ropar på täcke.
Inte helt utvilad på morgonen.
Skyndar mig för att lämna på dagis, för de verkar inte gilla när vi kommer för sent.
Hinner inte jobba min morgongrejer.
Hinner inte äta frukost eller städa upp.
Hinner inte leka och läsa för Simone.
Backar på en lyktstolpe.
Och det hällregnar och Spiken vägrar gå ut och promenera. Sittstrejk.
Och ja, fortfarande förkyld och snuvig

jag fick också nästan tåjaj

Simone: VILLE DU BLI EN MAMMA NÄJ DU VAJ LITEN?
Jag: Nej, det ville jag nog inte.
Simone: NÄJ KOM DU PÅ ATT DU VILLE VAJA EN MAMMA DÅ?
Jag: Tja, när du kom.
Simone: SÅ DU VILLE BLI EN MAMMA NÄJ DU FICK EN SIMONE?
Jag: Precis så är det.
Simone: ÅHHH, JA ÄJSKAJ DEJ! JA BLIJ SÅ GLAD ATT JAG NÄSTAN FÅJ TÅJAJ

Oktoberhöst

jag tycker helgerna är väldigt roliga nu på hösten när solen skiner. Hade det varit så shiny varje höst hade det här nog varit min favoritårstid. Utan konkurrens. Not so much när det regnar dock.

Nu i helgen så sprang Micke trailmaraton. Från Skatås till Hindås. Plus ett par kilometer som han sprang fel. Väldigt häftigt. Och helt pigg och fresh verkade han efteråt. Han löputveckling har verkligen varit mycket imponerande. Från mer eller mindre ingenting när vi träffades till ultradistanser tio år senare. Och då började han träna på allvar för ca fyra år sedan.

Under tiden Micke roade sig i spåret gick jag, Spike och Simone på valpkurs. Mycket roligt där också. Simone har verkligen utvecklats sen vi skaffade hund. Från att vara jätterädd och reserverad till att vara tuff, involverad i träningen och mycket mer orädd. Speciellt gå på valpkurs och låta henne ta mycket ansvar verkar vara väldigt utvecklande. Både för Spiken och för henne.

Efter hundkursen hälsade vi på föräldrar, för pappa hade lagat Simones favvomat, bara sådär. Simone var mycket nöjd DET ÄJ DET GODASTE JAG ÄTIT konstaterade hon.

Och sen hämtade vi en mycket nöjd Micke i Hindås. Efter det gjorde vi inte många knop.

På söndagen gick jag och tränade på morgonen och sen åkte vi iväg till Tjolöholm för skördedagar. Vi har varit där nån gång förut och det var väldigt roligt. Så också denna gång. Massa lokala bönder som sålde sina produkter. Kött, korv, ost, bröd, honung och massa andra goda saker. Och ponnyridning, kalvklappning, kycklingar, grisar och mycket annat. I och för sig så tror jag att det var jag som tyckte det var roligast med klappandet av kalvar. Men Simone tyckte det var roligt att titta på allt också. På kvällen kom Mickes föräldrar och hälsade på en sväng. Och sen var helgen i princip slut. 

Mjuka och fluffiga kalvar

Spike bara: Du har något jag vill ha....

Jag är så nöjd att hon ville rida. Ser framför mig att vi kan göra det tillsammans sen

Micke var lite lite trött efter maraton

en helt ny person

det är intressant med att ha barn. Man ser egenskaper hos barnet som man känner igen hos sig själv. Ibland bra sådana och ibland så belyses de mindre bra på ett närmast absurt tydligt sätt.

Sen ser man egenskaper som man absolut inte känner igen hos sig själv. Det är väldigt mycket från mig själv jag känner igen hos Simone. Men hon har också drag som jag inte kan komma ihåg att jag hade.

Till exempel är hon oerhört orädd för att vara ensam. Hon har ingenting emot att vänta i lägenheten medan jag går ut i trädgården med Spiken. Ibland vill hon följa med ut, ibland vill hon stanna kvar hemma. Hon har ingenting emot att vänta i bilen medan jag går och betalar parkering eller fixar något snabbt. Hon är inte alls rädd att bli lämnad. Hon får välja var hon ska sova. Ensam i sin säng, eller hos oss. Och sedan ett år eller så väljer hon så gott som alltid sin säng. Inte ens på natten kommer hon. Inte ens när hon ropar för en mardröm eller att täcket har ramlat ner vill hon att vi ska bära henne till vår säng.

Vad jag kommer ihåg från när jag var mindre. I och för sig ett par tre år äldre än Simone, men ändå, så var dessa exempel kopplade med stora obehagskänslor för mig. Jag ville absolut inte sitta kvar och vänta i bilen, vara ensam hemma, och helst inte sova själv. Jag hade en odefinierad rädsla som Simone uppenbarligen inte alls har.

En annan skillnad är hennes väldigt stora sociala behov. Som jag misstänker hon har ärvt från Micke. Hon längtar till förskolan på helgerna. Vill umgås med andra hela tiden. Både stora och små. Och hennes första fråga när vi ska nånstans brukar vara ifall det finns andra barn där. Det där känner jag inte alls igen hos mig själv. Generellt är jag relativt osocaial och har inget större behov att umgås med folk dagligen.  

Det som hon har är fantastiskt bra egenskaper. Och jag hoppas att hon växer upp utan att tappa dem på vägen.

oktober

Oktober, och solen skiner för fullt. Sådan här vacker höst kan jag inte komma ihåg på länge länge. Jag kör motorcyckel till jobbet nästan dagligen och de dagarna jag jobbar hemma på grund av hundvakt så promenerar vi i skogen på lunchen. Det är vackert och stillsamt och roligt och det känns som livskvaliteten har ökat markant. Jag jobbar mer på ett sätt. I och med att jag startar datorn på morgonen och jobbar fram tills midnatt nästan. Men däremellan är det två skogspromenader, middag, lek med Simone och annat. Lika många timmar framför datorn, men resten runt omkring är så mycket bättre. Det är lyxigt med ett jobb och en chef som låter en vara såpass flexibel.

Annars sen sist
Vi har firat en försenad födelsedag för Ewa hemma hos oss. Mycket trevligt och roligt.
Provat bröllopsklänning, inte jag då, men syster. Väldigt vackert och spännande.
Jag och Spiken har varit på hundkurs och upptäckt att han är rädd för andra hundar. Men tycker att folk är roligt. Och köttbullar väldigt gott.
Jag har varit hos kardiolog och fått veta att mitt hjärta slår dubbelslag (ibland) och har ett svagt blåsljud. Ofarligt enligt honom men vidare undersökning tillkommer.
Sen har jag tränat mycket och kan numera göra 21 perfekta armhävningar. När jag började kunde jag göra tre.

Helt ok för en lunchrast

Vi hittade en bokskog i närheten. Mycket finare än vanliga gamla barrskogar

hösten är nog här

Känns som helgen som har passerat var den sista sommarhelgen. Nu har höstdagsjämningen varit och dagarna är markant kortare och mörkare. Men framför allt gjorde vädret en tvärvändning från 20 grader varmt och soligt till 10 grader kallt och regningt. Det är väl bara som förväntat när det närmar sig oktober. Men jag blir lika besviken varje år. Simone har blivit förkyld och jag har haft på mig min päls. Jag tror det kommer ta ett litet tag innan jag inser att det inte är att bara gå ut i t-shirt längre.

Helgen gjorde vi inte många knop på. En utflykt till Rådasjön. Fantastiskt fint ställe. Kan inte förstå att jag aldrig har varit där förut. Vi har hittat ett ställe vid sjön som inte är den mer populära infarten vid Gunnebo slott, utan en liten parkeringplats direkt ut i skogen. Hur fint som helst och nästan inga människor.

Annars har jag tränat, städat hemma, slappat lite, och Micke har sprungit långt.

Och nu är det redan Onsdag igen.

Så klart att gummistövlarna fylldes med vatten

Vi lekte i träden

Det tar sig med badandet

Varje liten höjd när vi är ute måste han klättra upp på

På söndagen åkte jag och Sim till Delsjön. Inte lika varmt, men fint ändå

Varje liten höjd som sagt

my secret life

Jag lyssnar på "Billboard Top Songs of the 80's" på jobbet (i hörlurar) och får bita mig i tungan för att inte sjunga med och hoppa runt.
Sitter i landskap...

Brittsommar

Jag vet inte. Jag måste nog säga att helger med hund är mycket roligare än helger utan hund. Visst, det kommer säkert bli jobbigt, och stressigt, och låst och så vidare. Men rent allmänt. Vi kommer ut mer. Både utflykter till skogen och bara häng i trädgården och området. Det finns en fluffig sak att klappa och skratta åt (och bli arg på också för den delen). Simone känner sig glad och stolt när hon får hålla i koppel och ropa på. Hon kommer ut mer. Än så länge. Bara win-win.

I fredags jobbade jag hemma. Fick mycket gjort, men lyckades även klämma in en kort sväng till Delsjön. Det är en sån vacker högsommarvärme att det känns svårt att hålla sig inomhus. Spike börjar bli tuffare och tuffare i skogen. Den där överlevnadsinstinkten som jag har läst att den här rasen ska ha verkar obefintlig. Han kastar sig huvudstupa ut för klippor och jag ororar mig att han ska springa rätt ut för ett stup.

Lördagen började lite kallt och dimmigt, men gick snabbt över till strålande sol och varmt. Vi packade in oss i bilen och åkte till Lindome för att spana in Östlingh & Schedin, en design/antikaffär jag har velat kolla in länge. Många coola saker till rätt så överkomliga priser. Vi köpte en lampa till hallen. Dock i affären bredvid. Bredvid ligger en bodgård där man kan köpa ägg, kött ost och annat. Vi promenerade dit, hängde lite i solen. Köpte ägg, ostar och annat gott och Simone hälsade på kaniner. Mycket trevligt. Och det intressanta är att äggen direkt från bondgården var betydligt billigare än att köpa ägg i affären. Så mycket billigare att det skulle löna sig att ta bilen till Lindome bara för att köpa ägg. På bondgården träffade vi upp mamma och åkte tillsammans till Grimmered. Där blev det sedvanligt trevligt trädgårdshäng, glass, bad och chill. Spike var överlycklig över att få springa i en stor trädgård.

Söndag blev en mycket bra dag. Jag brukar inte gilla söndagar. Mest ångest över att man inte åstadkommer nåt och att måndagen är i antågande. Men nu började jag med träning. Sen tur till Delsjön med Simone och Spiken. Sen hem för att äta och fixa lite. Mickes föräldrar hälsade på. Vi röstade. Hängde på lekplats. Och jag hann till och med jobba ett par timmar. Ingen plats för söndagsångest här inte. Och ett stort plus att det var t-shirt väder hela dagen.

Fredagen var rätt fin

Tryggaste stället när man ser läskiga ankor

Efter ett tag blev affären rätt jobbig och Spiken somnade

Vi tittade på kaniner

Vattnade hund

Som blev så trött sen att han somnade på en sko



Mycket fina löv att plocka i skogen



Och när solen skiner är allt lite extra roligt

dreamer

Ibland tror jag att Simone lever större delen av sin existens i en värld full av älvor, osynliga syskon, regnbågar glitter och guld. Hon kan prata nonstop och bygga upp hela världar och historier om Guldblomma, LaLaLa, Payo och andra kompisar. Hon vet precis var alla befinner sig och vilka de är. Och hon ser världen de befolkar. I princip hela tiden.

När vi har varit bortresta berättar hon hellre om vad älvorna har sett och gjort än vad hon själv har varit med om. På förskolan spinner hon ihop historier, och ibland är pedagogerna osäkra på vad som är på riktigt och vad som finns bara i Simones huvud. Samtidigt verkar hon ändå ha koll vad som är på låtsas och vad som är verklighet. Hon verkar bara tycka att guld, glitter och regnbågar. Älvor som flyger omkring och en massa osynliga kusiner är väldigt mycket roligare än vardagen.

the perfect setup

idag delade jag och Micke på att vara hemma med Spiken. Och i och med att han jobbade i princip alla sina timmar på förmiddagen, och jag tänkte göra likadant på kvällen, så stannade Simone hemma från förskolan. Det blev ett helt superbt upplägg tycker jag.

Först gå upp tidigt för att göra lite jobb, och dricka kaffe. Sen vaknade Simone, får hon bestämma själv blir det vanligtvis nånstans mellan åtta och nio. Frukost tillsammans i lung takt för att sedan packa in oss i bilen, tillsammans med Spiken så klart, för att åka iväg till Delsjön.

Det var tidigt på morgonen (eller ja, typ halv tio) en perfekt höstdag. Vi hade i princip hela Delsjöområdet för oss själva. Spiken fick springa lös och utforska och Simone och jag plockade kottar ock lekte.

Sen åkte vi hem för lunch. Hur bra som helst.

Micke kom hem vid ett. Och jag åkte iväg till kontoret. Och eftersom jag ändå jobbar mer effektivt på eftermiddagen stör det inte alls att klockan närmar sig sju. Snarare tvärtom. I och med att alla har gått hem kan jag lyssna på musik på hög volym.

Det hade varit grymt att kunna jobba så lite mer oftare.

Spike tyckte det var roligt på stranden. Fastän han blev rädd för ankorna

Solen sken och vi lekte i skogen

Sen på eftermiddagen var det jobbdags

Vi gör nästan mer grejer med hund än utan

tillbaka på kontoret efter helgen. Samt några dagar jobbandes hemma. Ibland har svårt med att fokusera på jobbet då jag sitter hemma. Kommer på andra saker jag skulle kunna göra. Tvätta, bädda, diska upp. Jag ska bara... Det är lite av samma anledning jag är lite tveksam till att gå ner i tid och jobba exempelvis 80%. Det skulle innebära ungefär 10 000 mindre i bruttolön och en ledig dag i veckan. Men känner jag mig själv skulle jag "passa på " att städa, dammsuga, fixa nåt hemma. Allt det där som inte hinns med i helgen. Och jag har ingen lust att bli en dyr hemhjälp till mig själv. Men att vara hemma ledig och hitta på roliga saker. Det är en helt annan grej det.

Annars i helgen har vi firat femårigt bröllopsjubileum. Helt galet att jag har varit gift i fem år redan. Och ihop med Micke i tio år. Tio år! Hur länge som helst. Vi kom äntligen iväg till Thörnströms för firande. Har velat gå dit sen vårt ettåriga bröllopsjubileum, men på något sätt har det alltid kommit något annan i vägen. Men nu så. Föräldrar kom hem till oss för att vakta barn och hund. Vi klädde oss i fina kläder och tog oss iväg till en helkväll i matens tecken. Och det blev verkligen en matorgie. Pilgrimsmusslor, kalv, bergstunga, hare, gåslever, choklad, och mycket mer. Allt ekologiskt, av högsta kvalitet och fantastiskt gott. Jag var fortfarande mätt och hög på smakerna morgonen efter. En mycket trevlig kväll för oss.
Simone hade varit lite ledsen och ur fas, men det hade gått bra ändå.
Lördagen så sprang Micke ännu ett halvmaraton. Under tiden promenerade jag, Simone och Spike till en lekplats där det lektes vilda lekar. Mest från hundens sida. Den självbevarelsedriften jag har hört att den här hundrasen ska ha verkade obefintlig. Han kastade sig utför klippor, rullade ner för backar och gjorde om det igen. På kvällen kom Carolina och Alice och hälsade på. Micke lagade middag, tjejerna lekte vilda fantasilekar och jag och Carolina försökte prata med varandra.
Söndag blev en lite allmänt seg dag. Solen sken och vädret var strålande. Men jag var trött med lite ont i halsen och dålig motivation. Hade velat fixa massa grejer, men blev bara en tur till skogen (visserligen mycket rolig) och slapp i soffan (visserligen välbehövt).
På det stora hela hade jag velat ha mera helg. När vill jag inte det.

Enda bilden från Thörnströms. Brööd

Spiken är riktigt duktig i koppel. Även om han tycker en hel del saker är rätt läskiga

Simone gillar hösten. Finns massa löv att plocka

Magi på hög nivå

Och i skogen fanns det mycket spännande att se

plötsligt så har sommaren kommit tillbaka

snart en vecka med valp. Och hittills funkar det förvånansvärt enkelt. Små valpar ska ju sova mesta tiden, och det är det han ägnar sig åt också. Nästan hela natten med. Vissa avbrott för att snabbt gå ut vid fyratiden på morgonen och sen sova igen. Han kommer säkert bli busigare framöver, men nu är det chill.

Simone har anpassat sig bra också. Hon leker fint med honom ute och är väldigt engagerad. Inne kan hon vara lite mera tveksam och rädd. Hon tycker det är obehagligt om han nosar och går upp på hennes stol, och vill ogärna att han ska komma för nära i soffan. Bättre att vara reserverad och försiktig än för mycket på helt klart. Hela situationen är nog lite främmande och lätt jobbig för henne, i och med att hon inte längre är i centrum och får all uppmärksamhet av oss som hon är van vid. Utbrott och gråt är mer frekvent nu. Och hon har också konstaterat att hon vill sova  i våran sägn igen, för det är inget kul att sova ensam. I och med att Spike sover i vårat rum gissar jag att det hänger ihop. Men för min del, är hon mer än välkommen i vår säng.